Varning. Att läsa det
här inlägget går mycket bättre med rätt bakgrundslåt. Tillåt mig att ge ett förslag. Ignorera videon. Läs
med musiken i bakgrunden. Har ni den igång?
Så. Då kör vi.
Ikväll är en bra natt att vara djup på, verkar det som. Månen var
full för ett par dagar sedan och lyser upp hela hågadalen mellan de
spöklika molnen. Vackert. Jag reflekterar över livet, var jag är
och varför jag vill någon annanstans. Jag tänker på att våga, att
törscha, som min pappa säger. Jag funderar på varför jag överväger
att satsa så mycket när det är så stor risk att jag bara förlorar
lika mycket och dessutom förtjänar en örfil på köpet. En örfil av
livet. En örfil som säger "kul skämt, trodde du verkligen att det
skulle gå lol."
Samtidigt vill jag ju vinna. Jag vill våga, trots den där
örfilsrisken. Så vad är det som stoppar mig?
Med risk för att bli sleezy och förtjäna en del stryk; men måste
man inte satsa för att kunna vinna någonting? Ju mer du satsar
desto mer har du chansen att vinna. Med det kommer tyvärr också det
faktum att ju mer du satsar desto mer har du att förlora. Den som
aldrig spelar kan aldrig vinna någonting, och den som inte är
beredd att förlora har aldrig förtjänat att vinna... Om man inte
spelar och vågar drömma, vilka är vi då att begära någonting bättre
än det vi har just nu...?
Min kära mor säger ibland att hon är ledsen för min skull. För att
jag "väljer" att vara polyamorös. Att jag gör livet mer komplicerat för mig
än det redan är. Hon är rädd för att jag utsätter mig för risken
att bli än mer sårad än fler gånger, och det kommer bara göra
ondare och ondare för varje gång. Hon säger det för att hon älskar
mig och för att hon vill mitt bästa. Att inte önska sitt barn
smärta är det mänskligaste i världen, och på ett vis förstår jag
mamma. Ibland önskar jag också att jag kunde välja bort att vara
polyamorös. Att kunna välja det enklare alternativet. Satsa mindre,
riskera mindre, förlora mindre. Vinna mindre. Mindre och mer
sällan. [konstpaus....]
Ibland tittar jag på film. Vanlig hollywood-proucerad,
normreproducerande massmedial film. Jag fångas av sagan, av
kärleken och av våra hjältars jakt på Den Enda Sanna Kärleken (...
och här skulle jag kunna rapa upp en massa litteraturreferensen åt
alla möjliga håll och kanter, men jag låter bli. Nej, ni behöver
inte tacka mig, det är okej.) Hur som helst... när jag tittar och
funderar och ser hur självklart mönstret går kan jag inte låta bli
att önska att jag förstod tjusningen. Att jag inte kände det där
lilla stinget av panik när Vår Hjälte förklarar för Sin Kvinna att
Hon är Hans Enda Sanna Kärlek och att Han inte kan se någon annan
kvinna i hela världen och alltid kommer att älska Henne och Bara
Henne i all evighet från och med.... NU!
... varför ger det mig panik? Vad är det i den monoamorösa
kärleksbilden jag missar? För det är uppenbarligen någonting
jag inte förstår, eftersom alla andra i biosalongen suckar lyckligt
när jag kallsvettas och vill skrika åt Hans Kvinna att springa åt
helvete åt andra hållet. Japp, nått måste jag missa. Vardagligdags
känner jag ingen vidare önskan om att hitta det eller knäcka gåtan,
men kvällar som denna funderar jag. Vad är det jag missar...? Är
det värt att komma på det, eller mår jag lika bra utan? Kanske rent
utav bättre. Är det jag som har kommit på Svaret och har "hela
resten av världen" fel...? Kanske....
Ni förstår, ju mer jag tänker desto mer inser jag att min kära mor
har fel (även fast hon aldrig kommer att hålla med mig, jag älskar
dig mamma och här är vi inte överrens och det är okej, men lyssna
här...) Ja, jag utsätter mig för risken till mer smärta fler gånger
oftare. Ja, jag "väljer" (om det nu är rätt ord, jag tvivlar på
det...) det mer invecklade och krångligare alternativet.
Men....
Ju mer jag vågar satsa, desto mer har jag chans att vinna. Att
förlora gör skitont och är ett jävla helvete. Men tänk så mycket
mer jag har kvar att vinna, och så många fler gånger jag kommer att
göra det! Livet är egentligen ganska fantastiskt, om man vågar
drömma och se magin i det.Om jag inte vågar drömma om livet, hur
ska livet då kunna bygga vidare på vad jag önskar mig och ge mig
fantastiska saker?
Förtjänar jag att vinna om jag inte drömmer och satsar litet då och
då? Och varför är det så lätt att vara helt överrens med mig själv
när jag sitter här framför datorn med en varm kopp choklad på
skrivbordet och är klok och genomtänkt, men när man står där på
busshållplatsen och väntar på att åka iväg är det så otäckt att jag
går tillbaka in i min lägenhet och gömmer mig, hellre än att
törscha och ha chans att vinna. Någon som sitter i sin lägenhet och
är rädd kan nämligen inte vinna mer än hon har. Hon kan inte heller
få det hon vill. Man måste satsa. Jag måste satsa. Jag måste kasta
mig på den där bussen. Du måste kasta dig på den där bussen!
Jag har aldrig spelat poker (nej, Johanna, klädpoker räknas inte,
och DU FUSKADE!) och jag föreställer mig att jag skulle vara rätt
usel på det. Jag vill nämligen väldigt gärna vinna så mycket som
möjligt och så ofta jag får chansen. Att drömma är läskigt, för det
tillåter dig att önska. Att önska och drömma är att satsa, och när
du satsar riskerar du att förlora, krossa och tappa. Tappa din dröm
om någonting du väldigt gärna ville ha. Det händer. Sånt händer.
Det är livet. Att förlora är inte svårt, det brukar faktiskt gå
rätt mycket av sig själv.
Det är att komma upp igen och ha modet att våga satsa på nytt som
är svårt. Jättesvårt. Våga bygga nya drömmar. Våga önska en gång
till. Det, mina vänner, är svårt. Det är det som är tricket, och
det brukar inte alls komma av sig själv. Tvärt om, faktiskt.
Japp, det skulle mycket väl kunna vara hela svaret på meningen med
livet, right there.
Jag är så smart att jag nog utan problem skulle kunna ta över
världen en vacker dag. Inte just ikväll kanske. Just nu ska jag
fylla på ibumetinet i min kropp och förhoppningsvis kunna sova. Men
när jag väl tar över världen.... när jag gör det, minns var ni
läste det först.
Note to self: when beeing
the ruler of the universe: förgör febern.
Tack.
Om att göra saker till 70%
Jag bor i Uppsala nu, förresten. Jag tänkte bara påpeka
det.
Det går bättre och bättre. Jag börjar hitta rutiner, hitta
människor, hitta vardag.
Det som på rak arm saknas i mitt liv är den fasta tryggheten. Den
finns, jag har den. Men den känns flyktig och sporadisk.
Personbunden. Jag behöver ha mer än så.
I februari får jag den, förhoppningsvis. Jag säger inte mer än så i
nuläget, men jag återkommer i frågan.
Det här med att studera på Universitetet är krångligare än man kan
tro. Jag är ständigt uppe i varv och med näsan i en bok. Det finns
alltid nått att göra, för du kan alltid läsa ett par 100 sidor, för
du kommer alltid ligga undefär 100sidor efter kursplaneringen. Har
du läst ikapp? Bra, kommer du ihåg vad du läst? Inte? Trodde nog
det.
Jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser
och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag
läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och
jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser
och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag
läser och jag läser och jag läser och det blir aldrig nått slut på
det.
Så fick vi hemtenta. Svara på frågor, så här många sidor, så här
lång tid på dig och såhär ska du göra. Bra, ge mig. Skriva klart.
Lämna in. Få med marginal godkännt. Bra grejer, det här var ju inte
så svårt.
Så fick vi en PM-skrivning. Skriv om vad du vill, såhär många
sidor, såhär lång tid på dig.
...
...
Hur skriver man en PM?
...
...
Vad ska jag skriva om...?
...
...
... och DÄR var tiden ute, tack så mycket, hoppas ni lämnat in,
inte, synd om dig.
Så, ja, nej, jag skrev inte min första PM. Det gick inte.
Så nu sitter jag här, med inte mindre än TVÅ PM och försöker hacka
ihop någonting som kan passera som godkännt. Det går bättre nu än
sist. Jag skärper mig allt jag orkar.
Men det är det här med att lägga ribban. Jag har ingen koll på hur
de bedömer och hur mycket tid/ork/själ jag behöver lägga ner för
att få godkännt.
På min första examination (hemtenta) satt jag hela den veckan och
slet som ett djur och la ned en massa tid och ork. Jag fick ett
halvt poäng ifrån VG. Det var ju bra, men det känndes som att jag
lagt ner en massa gråt och tandagnissel i onödan. Det hade kanske
räckt med hälften? Det hade jag ändå fått godkännt på.
Så nu sitter jag här igen, den här gången med två PM och lägger ner
alldeles, åt helvete, för mycket energi och ork och själ och tid i
dem. Jag försöker upprepa mantrat "70% räcker, 70% räcker!" men det
är svårt.
Teorin är nämligen såhär; Om jag lägger ner 100% i någonting jag
gör så tar det en massa tid, en massa ork och en massa, massa
energi och resultatet blir otroligt, över marginalerna jätte,
jättebra. (Jag är ödmjuk, jag vet, men låt oss hårddra detta
litet...) Alltså; ponera att jag, i saker jag gör i min vardag,
skulle lägga ner bara 70% av den tiden på vissa grejer. Ett PM
tillexempel. Jag skulle fortfarande klara mig över gränsen för
godkännt. Jag skulle fortfarande kanske till och med göra bättre
ifrån mig än medel. Men jag skulle inte förlora så mycket tid och
energi.
Att applicera regeln 70% på någonting innebär att man slappnar av,
tar det lugnt, lägger ner litet mindre än hela sin själ i vad man
håller på med, och ändå klarar sig fint. Det är det som är det
svåra för mig. Att acceptera att även om jag gör någonting till 70%
så blir det ändå ett väldigt bra resultat.
Men prestationsångesten kommer krypande. Jag vill göra mitt bästa,
jag vill vara duktig (kanske inte bäst, men duktig) Jag vill sticka
ut ifrån mängden och vara bara liiiitet bättre än de allra flesta
andra. Så funkar jag, det kanske kan tyckas vara ett störande
beteende, men det är tyvärr så det är. Jag tror att jag måste lära
mig att lägga ner mindre tid, mindre ork. Jag tror att jag måste
börja inse att även det kan alstra godkännda resultat.
Jag tror också att det är vädligt lätt att sitta här och skriva det
på en blogg. Vänta bara tills det här inlägget är klart om bara
några minuter, då är jag tillbaka till 100% och sliter mitt hår för
att min PM "inte blir bra nog".
70%, Elvira, för helvete. Det kommer göra min vardag mycket
lyckligare.
Tänk på det.
Om att göra saker till 70%
Jag bor i Uppsala nu, förresten. Jag tänkte bara påpeka
det.
Det går bättre och bättre. Jag börjar hitta rutiner, hitta
människor, hitta vardag.
Det som på rak arm saknas i mitt liv är den fasta tryggheten. Den
finns, jag har den. Men den känns flyktig och sporadisk.
Personbunden. Jag behöver ha mer än så.
I februari får jag den, förhoppningsvis. Jag säger inte mer än så i
nuläget, men jag återkommer i frågan.
Det här med att studera på Universitetet är krångligare än man kan
tro. Jag är ständigt uppe i varv och med näsan i en bok. Det finns
alltid nått att göra, för du kan alltid läsa ett par 100 sidor, för
du kommer alltid ligga undefär 100sidor efter kursplaneringen. Har
du läst ikapp? Bra, kommer du ihåg vad du läst? Inte? Trodde nog
det.
Jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser
och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag
läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och
jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser
och jag läser och jag läser och jag läser och jag läser och jag
läser och jag läser och jag läser och det blir aldrig nått slut på
det.
Så fick vi hemtenta. Svara på frågor, så här många sidor, så här
lång tid på dig och såhär ska du göra. Bra, ge mig. Skriva klart.
Lämna in. Få med marginal godkännt. Bra grejer, det här var ju inte
så svårt.
Så fick vi en PM-skrivning. Skriv om vad du vill, såhär många
sidor, såhär lång tid på dig.
...
...
Hur skriver man en PM?
...
...
Vad ska jag skriva om...?
...
...
... och DÄR var tiden ute, tack så mycket, hoppas ni lämnat in,
inte, synd om dig.
Så, ja, nej, jag skrev inte min första PM. Det gick inte.
Så nu sitter jag här, med inte mindre än TVÅ PM och försöker hacka
ihop någonting som kan passera som godkännt. Det går bättre nu än
sist. Jag skärper mig allt jag orkar.
Men det är det här med att lägga ribban. Jag har ingen koll på hur
de bedömer och hur mycket tid/ork/själ jag behöver lägga ner för
att få godkännt.
På min första examination (hemtenta) satt jag hela den veckan och
slet som ett djur och la ned en massa tid och ork. Jag fick ett
halvt poäng ifrån VG. Det var ju bra, men det känndes som att jag
lagt ner en massa gråt och tandagnissel i onödan. Det hade kanske
räckt med hälften? Det hade jag ändå fått godkännt på.
Så nu sitter jag här igen, den här gången med två PM och lägger ner
alldeles, åt helvete, för mycket energi och ork och själ och tid i
dem. Jag försöker upprepa mantrat "70% räcker, 70% räcker!" men det
är svårt.
Teorin är nämligen såhär; Om jag lägger ner 100% i någonting jag
gör så tar det en massa tid, en massa ork och en massa, massa
energi och resultatet blir otroligt, över marginalerna jätte,
jättebra. (Jag är ödmjuk, jag vet, men låt oss hårddra detta
litet...) Alltså; ponera att jag, i saker jag gör i min vardag,
skulle lägga ner bara 70% av den tiden på vissa grejer. Ett PM
tillexempel. Jag skulle fortfarande klara mig över gränsen för
godkännt. Jag skulle fortfarande kanske till och med göra bättre
ifrån mig än medel. Men jag skulle inte förlora så mycket tid och
energi.
Att applicera regeln 70% på någonting innebär att man slappnar av,
tar det lugnt, lägger ner litet mindre än hela sin själ i vad man
håller på med, och ändå klarar sig fint. Det är det som är det
svåra för mig. Att acceptera att även om jag gör någonting till 70%
så blir det ändå ett väldigt bra resultat.
Men prestationsångesten kommer krypande. Jag vill göra mitt bästa,
jag vill vara duktig (kanske inte bäst, men duktig) Jag vill sticka
ut ifrån mängden och vara bara liiiitet bättre än de allra flesta
andra. Så funkar jag, det kanske kan tyckas vara ett störande
beteende, men det är tyvärr så det är. Jag tror att jag måste lära
mig att lägga ner mindre tid, mindre ork. Jag tror att jag måste
börja inse att även det kan alstra godkännda resultat.
Jag tror också att det är vädligt lätt att sitta här och skriva det
på en blogg. Vänta bara tills det här inlägget är klart om bara
några minuter, då är jag tillbaka till 100% och sliter mitt hår för
att min PM "inte blir bra nog".
70%, Elvira, för helvete. Det kommer göra min vardag mycket
lyckligare.
Tänk på det.
Om över en månad i Uppsala.
Uppsala är vackert. Förtrollande vackert, faktiskt. Varje dag är
ett litet äventyr på ett charmerande vardagligt sätt. Varje morgon
tar jag vägen genom Skogskyrkogården mitt i Uppsala. Engelska
parken är vackert omgivet av träd dubbelt så gamla än vad
byggnaden är (och kom ihåg att för att vara Uppsala är det en bra
grej) Jag träffar människor jag tycker om dagligen. Jag lär mig
enorma mängder varje dag. Jag får rå om mig själv. Jag tar ansvar
för mina egna rutiner.
Här finns ingen som vaktar. Här finns ingen hemma när jag kommer
hem på kvällen. Här finns ingenting som distraherar. Här får jag
tänka på och ta hänsyn till bara mig själv.
Jag längtar efter vanor, rutiner. Jag fummlar efter en trygghet.
Jag åker fortfarande bergochdalbana. Upp och ner. Upp och
ner.
Skillnaden är att nu finns det ingen jag kan sätta mig hos. Det
finns inte en stor familj i samma hus. Ibland känner jag mig så
ensam.
Ibland känner jag mig istället fri.
Efter över en månad i Uppsala börjar det bli bättre. Jag börar
vänja mig. Motvilligt, motvilligt. Steg för steg lär jag mig att
gå.
Uppsala är vackert. Förtrollande vackert, faktiskt. Trots friheten,
äventyren och människorna så är det nått som saknas.
Jag har funderat på vad det kan vara. Sen kom jag på det.
Det är inte Ludvika.
Som ett tjurigt barn, som inte kan spara godiset och äta det
samtidigt, längtar jag. Uppsala är verkligen spännande och
fantastiskt.
Men jag bär en tomhet i mitt hjärta. Samma tomhet som blev när man
ändå ätit upp det där godiset. Tomhet. Nått fattas.
Det tar tid, jag vet det. Alla säger det. "Det blir bra sen" hör
jag överallt. Men vad gör jag om jag inser mer och mer att jag inte
vill att det ska bli bra?
Jag hoppas att jag ska ändra mig. Jag hoppas verkligen det.
Uppsala får ett tag till. Sen tror jag att jag struntar i det här
med att bli vuxen.
Om att bergochdalbaneflytta
Känslostormarna fortsätter. Ena stunden vill jag bara komma
iväg. Nu sitter jag här och är sentimental och ledsen.
Snart kommer pappa ner och säger någonting klokt och då kommer jag
bli äventyrslysten igen. Innan jag vet ordet av kommer jag få
whiplash-skador av de här tvära humörsvängarna. I eftermiddag får
jag hit älskling A som ska hjälpa mig med det allra sista.
Så många dagbokssidor jag fyllt de senaste veckorna har jag nog
aldrig skrivit på så kort tid. Det är som ett överskott av tankar
och funderingar bubblar omkring utan att riktigt få plats.
Jag är disträ, för kapaciteten är liksom alltid upptagen med oro,
funderingar och frågor. Inget man egentligen kan få svar på heller.
Jobbiga frågor man måste komma på svaret på själv.
Jag försöker spendera tid med mina syskon så mycket jag hinner.
Prata med dem. Lyssna på dem.
Igår fick jag lillvargen att skratta så hon grät. Det var första
gången på länge hon gjorde det, det värmde mitt storasysterhjärta
när hon kiknade och torkade tårarna.
Appropå lillvargen så hittade jag en fil på mors dator med
resultaten för hennes nationella prov och jag blev alldeles rörd
när jag läste det hysteriskt bra resultaten hon fått. Bara sådär.
Totalt fem fel på hela det nationella provet, engelska, svenska,
matte. Till och med i matten är hon fantastiskt duktig. Jag är
egentligen inte förvånad, men jag har aldrig haft en särskild
fallenhet för matte (snarare tvärt om) och det värmer hela mig när
jag inser att hon har den gåvan.
En assist i fotboll hade hon gjort också! Stolta systern berömde
massor (eftersom jag faktiskt visste vad det var ;) )
Lillebror och hans vänner hade fått sin Minecraftserver griefad
(alltså, många dygns arbete, nörderi, kärlek och slit förstört av
idioter, till absolut ingen nytta) och jag lyssnade länge på när
han berättade om det här. Det var intressant, och jag blir glad när
jag ser hur han när ett brinnande intresse för någonting. Och han
är duktig på vad han gör, riktigt duktig. Jag blir imponerad och
storasysterstolt över att inse ännu en grej han är väldigt duktig
på och brinner för.
... och så undrar folk varför jag har svårt att flytta
härifrån?!
Profil
"Locka folk att gå in och läsa din blogg, så lägg gärna tid p&a ... Läs mer
Skapad : 07/01/20
Senast uppdaterad : 11/12/15 01:35
203 inlägg
Senast uppdaterad : 11/12/15 01:35
203 inlägg
Kommentarer